Skulpturvecka!

Denna vecka har vi på Bild-och konstlinjen haft lektioner med vår gästlärare Krister Kennedy tillsammans med keramikklassen. Första dagen satte han penna och papper i händerna på keramikarna och (äntligen) lera i våra händer. Det har varit en mycket lärorik vecka som har väckt många tankar hos mig.

Krister har tidigare jobbat mycket med olika typer av material och uttryck, däribland performance, rörlig bild, målning och installationer. På hemsidan multipel.nu beskrivs hans arbete: ”Han har ofta temata som det groteska, den mänskliga ondskan, girighet och makt (…) Med intellektuella rötter i socialantropologin och filosofin är hans konst ett ständigt pågående forskningsprojekt kring människans villkor.”

Själv uttryckte han sig om sitt arbete under en av våra lektioner genom att beskriva att han har gjort ”konst som jag inte tyckte var provocerade men som andra tyckte var det”. Med oss lärde han ut teckning samt skulptering som varit vårt huvudfokus.

Skulptering av människor i verkliga format har jag tyckt varit mycket intressant. Jag upplevde att jag blev otroligt trött om eftermiddagarna. Tänker att det beror på att jag dels är ovan vid materialet, men också att detta kräver alla sinnens fulla koncentration. Se och göra, trycka och forma leran, titta igen, och så går det runt. Att dessutom göra det i verklig storlek inkluderar mätning. Vissa av oss valde att göra självporträtt medan andra valde att göra ansikten av varandra.

Många tankar har väckts genom det här arbetet för min del. När vi började mäta varandras skallben och avstånd mellan ögon fick jag associationer till hur man gick tillväga när rasbiologin var dominerande i Sverige. Det har varit något jag har kommit att tänka över en hel del under veckan, som en påminnelse om denna skamfläck i vår historia. Genom arbetet med våra lerskulpturer under veckan har det blivit påtagligt att vi är så olika varandra, men ändå så extremt lika. Att det har byggts en så kallad vetenskap över detta som har lett till så mycket ont är inget annat än fruktansvärt.

Det var verkligen en alldeles särskild känsla att i slutet stå och se vad vi alla åstadkommit. Blicka ut över ett tjugotal huvuden som var så olika varandra, men ändå så lika. Allt med vetskapen om hur mycket tid som lagts på att få till just de där ansiktsuttrycken. Det var verkligen lön för mödan!

Amanda Bråliden, Bild & Konstlinjen

Om Brita Wanngård

Jag är bildlärare på Löftadalens Folkhögskola. Mitt jobb är att undervisa på Bild- och Konstlinjens Distanskurs i första hand.
Det här inlägget postades i Bild- och konstlinjen, Elevröst, Kursinnehåll och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *